Våran förut så kärleksfulla sammansvetsade familj med knasiga påhitt och dåliga humor förvandlades till en krigszon, personliga påhopp och lögner.
Alla såg och visste hur kärleksfulla och tajta vi alltid har varit i vår familj. Inte för att det spelar någon roll vad andra tycker men det var alltid ändå mysigt att höra och just nu en bekräftelse..... Allt förändrades tyvärr drastiskt när barnens pappa och jag beslutade att gå skilda vägar efter 20 år tillsammans. Barnen blev ledsna och oroliga, men vi lovade att inget skulle förändras förutom att vi skulle bo på olika ställen. Vi skulle fortfarande umgås som familj ibland, fira högtider tillsammans och ses. Dom tog de det bra, och jag träffade en ny partner, och allt fungerade bra. Men när barnens pappa började träffa en mycket yngre "kvinna" i våran dotters ålder, som dessutom varit tillsammans med vår dotters pojkvän, förändrades allt. Jag var djupt upprörd över situationen och tyckte det var ytterst opassande, men barnen tog hans parti, vilket ledde till att jag blev utfryst. Det kändes som att falla från ett högt berg, verkligen ALLT togs ifrån mig, det viktigaste i mitt liv, mina barn raderade mig ur sina liv. Och inte nog med det kom även massa hemska anklagelser
Efter att min relation tog slut och tyvärr en rad misslyckade relationer efter det, kände jag mig krossad och förlorade mig själv. Jag upplevde svåra stunder av desperation, panikattacker, ångest och försökte hitta mig själv igen. Trots detta fortsatte jag att vara en kärleksfull mamma och tog hand om barnen, hushållet och deras behov, även om mitt humör var lågt och det mesta gick på rutin. När jag en kväll varit ute på krogen, kom jag hem med en manlig vän till de äldre barnen, det blev en stor konflikt direkt. Barnen kände att jag borde ha agerat annorlunda än deras pappa, vilket ledde till att jag blev en måltavla för all deras ilska och kritik.
Det som följde var en kamp mot osakliga anklagelser och förtal. Jag har fått höra att jag varit en hemsk mamma, något som jag inte kan förstå varför dom säger. Jag har alltid strävat efter att vara närvarande och ge mina barn en trygg uppväxt. Det är smärtsamt att höra lögner om mig och vår relation. Jag vet att mina barn har positiva minnen av sin barndom, och jag undrar varför de väljer att ändra/förvränga och hitta på händelser som aldrig inträffat. För utomstående är det såklart svårt att förstå/veta. Men dom som känner oss. Dom borde komma ihåg hur vi var och NÄR allt plötsligt ändrades. Dom borde se mönstret.
Jag valde först att vara tyst och låta dom hållas då jag inte vill bråka med mina egna barn, min familj som betyder allt för mig. Men dom gick för långt, och jag är nu fast besluten att ge min version av händelserna och att stå upp för mig själv. Det är svårt när barnen blir arga på mig för att jag delar våra fina minnen, men jag tror att det är viktigt att visa att kärlek och glädje alltid har funnits i vår familj. Jag hoppas att vi en dag kan läka tillsammans och återfå den relation vi en gång hade. Livet har sina utmaningar, men jag är övertygad om att kärleken vi har delat är stark nog att övervinna dem....tids nog
Jag ber självklart om ursäkt för misstag jag gjort, för ingen är ju helt felfri men aldrig varit min mening att göra mina barn ledsna eller orätt. Oavsett kommer jag alltid älska mina barn, min dörr alltid vara öppen närhelst dom vill/behöver. Dom ska veta att jag saknar dom och älskar dom så innerligt mycket
Förlåt att era versioner inte kommer att stämma längre, jag vill verkligen inte göra detta men jag har också ett värde att måna om och varit tyst länge nu men hör bara mer och mer saker så känner att jag måste
**Svar på påståenden jag hört**
1. **Valpar på rummet**: Det påstås att jag skulle ha tvingat de två äldsta barnen att ha valpar på sitt rum. Detta är inte korrekt. Barnen ville själva ha valparna där och bad och tjatade om att få ha dom på sitt rum eftersom de tyckte att de var så söta
2. **Klippning av Mindas hår**: Det har påståtts att jag med våld klippte Mindas hår kort när hon var yngre. Detta stämmer inte. Jag klippte hennes hår under tvång på grund av en extremt långvarig tid med löss, jag fick klippa alla barns hår. Men just Minda var väldigt mycket emot det.
3. **Klippning vid 17 års ålder**: Det sägs att jag klippte Mindas hår kort återigen pga ilska när hon var 17 år. Detta är helt 100% osant, beviset att det ALDRIG har hänt är att hon vid sin 18-årsdag hade långt hår som nådde ner till rumpan. Hur skulle det ha varit möjligt om jag klippt det kort bara ett år innan?
4. **Användning av valparnas pengar**: Det påstås att jag har använt familjens pengar specifikt pengarna för valparna till skönhetsoperationer. Detta är inte sant! Under den aktuella perioden var jag gravid, och ingen läkare skulle godkänna en operation under graviditet. Dessutom föddes mina barn 2010, 2011, 2012, 2013, 2015, 2016 vilket gör påståendet om operationer under den tiden helt omöjligt.
5. **Alicia i snön**: Det har även nämnts att jag skulle ha slängt ut Alicia utan skor i snön från bilen. Detta är definitivt felaktigt. Vid den tiden led jag av socialfobi, var gravid och körde inte bil själv; Tony skötte all körning. Dessutom undrar jag varför Alicia skulle ha varit utan skor på vintern överhuvudtaget. Går inte ihop.
**Angående påstådd fysisk misshandel** Bla Stekpanna i huvudet och ett glas i ansiktet på Minda? Stekpannan skulle hon troligtvis blivit dödad av eller fått allvarlig hjärnskakning som hade behövt läkarvård. Har aldrig hänt! Glas i ansiktet? Borde ha gett ärr/skador i ansiktet alla borde ha sett och frågat om, kanske ett läkarbesök för att sy. Det har aldrig hänt. Jag vill tydligt förneka anklagelserna om fysisk misshandel. Jag skulle aldrig skada något barn, särskilt inte mina egna. Bevis på detta är att jag alltid har varit överdrivet överbeskyddande om mina barn, det betyder att jag alltid varit väldigt rädd om dom. Det minns jag att dom tyckte också för ibland sa jag nej till saker dom ville göra för att jag tyckte det var farligt. Hörde ibland från en del andra föräldrar att deras överbeskyddande släppte efter andra barnet men såg att jag fortfarande var väldigt rädd om dom fortfarande efter flera barn. Jag har heller inga problem med att dela deras sjukjournaler offentligt om det behövs, där det aldrig har registrerats några onormala skador eller olyckor av något slag.
**Reflektioner kring barnens situation och pappans roll** Om de fruktansvärda påståenden som har framkommit verkligen hade inträffat, var fanns då deras pappa? Borde han inte ha ingripit för att skydda sina barn, sagt ifrån eller till och med tagit dom därifrån? Han borde ha sett och varit medveten om situationen, och om han då valde att inte agera, skulle det göra honom delaktig, och i sådant fall ännu värre än mig i det som framförts. Det är märkligt att det då inte framförts ett enda negativt ord om honom; istället framställs han som en helgonlik figur medan jag korsfästs. Detta blir ju ytterst förvirrande och konstigt. Vi var ju tillsammans, gifta, bodde ihop och fungerade som ett team under dessa perioder. Så VART VAR HAN varför GJORDE HAN INGET, om det skulle ha varit som barnen plötsligt säger?????
Tror inte att dom tänkte på det innan all smutskastning.
Spelar ingen roll vad ni säger om mig och hur långt ni går, jag finns här och älskar er villkorslöst oavsett. Men allt jag hör kommer jag ge svar på för att jag tycker att det räcker nu
